Nya lättviktstigbyglar

Fick ett par nya lättviktsstigbyglar för några veckor sedan. Med lättviktssadeln matchande röda och i plast.

Jag har varit/är lite skeptisk till dem. Osäker på att de håller i vinterns kyla. Men idag bytte jag ut mina andra stigbyglar mot dessa. Bra grepp åt foten och än håller de "leende" omkring tio grader varmt ute.

Tränat lite markträning med Skrutten också. Han har varit lite rädd för att gå över broar när han är skälv. Tog med långpisken för jag tänkte följa råd som gavs på ett Tv-program. Enligt hästkunnig på det programmet skulle man irritera hästen med pisken för att få den framåt och in i transporten. Jag tänkte se om det kunde fungera på Skrutten. Irriterad blev han men inte gick han framåt för det. Det som funkade var flera bitar av morot.

Så hädanefter tränar vi "via magen" , dvs vi lockar med morot och annat för hästar godis.

Såg även spår efter vildsvin under min ridtur idag. Intressant.

Avelsnamn och Alice

Vi fick för en tid sedan vårt avelsnamn så numer är jag ägare till Alphenhills stuteri. Just nu är det inte mycket som händer här...eller....
för några veckor sedan var vi tvungna att åka till veterinären med vår gamla Jack russeltik "Alice". Hon har varit väldigt sur ett tag, varit svår att få upp i hull och har flertalet gånger "rykt ihop" med de andra hundarna.
Även så denna gång. Alice fick ett bett på skinkan som svällde upp under dagen och började vätska. Varpå Lalla åkte med henne till Falu djursjukhus där veterinären konstaterade att hon var en gammal dam och förmodligen led av något annat åldersrelaterat.
Vi valde därför att hon skulle få lämna oss nu istället för att göra "konstgjord andning" ett kort tag till. Hon var ju i alla fall 11 år gammal.

De andra hundarna i familjen var lite desorienterade några veckor. Ja Isis verkar fortfarande vara lite avslagen. Vet inte om det beror på att hon inte riktigt nådde ända fram med sina försök att ta tronen i hundgruppen.

När det gäller hästarna så ska fölstona få flytta till Emmy nästa vecka. Där ska de få stanna tills det är dags för beräknad fölning då jag tänkt ta hem dem hit till oss.
Hingstarna ska få gå ytterligare någon månad till på frigång innan de denna vinter ska få bli uppstallad. Jag vill få större möjlighet till att aktivera och träna hingstarna och då med start i en korall.

det var lite från oss denna gång, ha det gott alla.

Vilsa

Måndagskvällar tillbringar vi på brukshunds klubben. Från att ha varit hyfsat lydig och med på det mesta...fram till fikapausen. Så har Vilsa börjat krångla. Hoppa hinder...det blänger hon på mig med en min "hoppa ? det kan du göra själv", platsliggningen lika där, men nu stökas det som bara den.
Det enda som gick bra var linförigheten, men så hade matte goda korvar i fickan "leende".

Nåja jag tror att det är löp på gång som gör henne ovillig. Skulle faktiskt inte bli förvånad om hon löper inom den närmaste veckan eftersom vi snart ska på utställning.

Vi har i alla fall klarat höft och armbågsleder med godkänt och skulle även behöva göra ett MT. Men det verkar vara brist på MT-tester inom den närmaste tiden.

Stugan vid Brynberget

Äntligen har vi fått lite mer tid till själva stugan och inte bara röja växtlighet utvändigt. Den röjningen har i och för sig inte helt varit ett nödvändigt ont. Vi har hittat en hel del gamla växter och ett äppelträd som faktiskt bär frukt. Dock små äpplen, men det är ändå äpplen.

I helgen revs innerväggar och innertak på den sämsta delen ner. Denna del är en "nyare" utbyggnad där taket har varit i sämre skick. Under rivningen av innertaket upptäckte vi att någon föregående ägare eller hyresgäst har haft vetskap om takläckage vilket har "lagats" med diverse hinkar, grytor samt diverse mindre lyckade nödlösningar. Men det har varit brist på tömningen av nödlösningarna vilket har lett till att sågspån och nyare nödlagningar blivit blött.

Efter en hel dags slit tog vi en välförtjänt fika innan hemresan. Just då kom en läglig regnskur som visade på bristerna i vår täckning av det yttertak vi har kvar på utbyggnaden. De grytor och några hinkar fick bli räddningen under veckan...

Laxpaj och ambulansfärd

Jag hade gjort laxpaj häromdagen som ungarna bokstavligen älskade. Igår onsdag 10 augusti tog barnen det som lunch. Men sedadn gick allt snabbt - Christoffer klagade först på att det började klia runt halsen och svulna igen.
Linnea ringde mig på jobbet och jag gav henne rådet att gå ut med honom. fyra minuter senare ringde hon igen. Det vart inte bättre.
Jag bad henne ringa 112 medans jag avslutade här på jobbet och åkte i rasande fart hem.
Linnea pratade med sjukvårdsupplysningen när jag kom och som tur var hade hon egna avsvällande tabletter sedan förra året som hon fick rådet att ge honom.
Stoffe och jag fick åka ambulans till akuten och sedan sitta på observation i två timmar. De ville se att svullnaden och hesheten försvann.
Linnea fick mycket beröm av sjukvårdsupplysningen för sitt lugn och god insats.
Stoffe fick en fin nalle som minne och restriktioner på att inte äta fisk.

Jag är stolt över min dotter och glad att ha alla mina fem barn i livet.

Lite allt möjligt från vårat hörn

Först lite om senaste händelsen i Norge. Det är hemskt det som hänt. Jag tänker först och främst på den smärta och saknad föräldrar och andra anhöriga och nära måste känna. Och även på den skräck de unga måste känt Från att vara på något spännande och roligt kastas direkt in i något vi andra bara berörs av via en skräckfilm. Varför? Vad är det som gjort och påverkat denna man att bli och göra det han gjort?

Men samtidigt händer liknande saker på andra ställen, i andra länder som vi inte får läsa om, inte ens vetskap om. Till exempel alla små gatubarn i andra länder som skjuts av verkliga poliser nattetid!

Bland annat i sådana här stunder, när världen skakas om och när man tänker på hur andra kan ha det så känner jag en stor tacksamhet. Jag har fem barn, ett barnbarn, en man, ett litet hus, djur, ett jobb och till och med del i ett torp ute i skogen. Jag har det bra och mer än man kan önska sig.

Familjen ger en mycket glädje och minnen som man kan samla på.

Ett minne jag arkiverar är när liten Zavanna hälsade på sist och jag passade på att trimma några av hundarna. Zavanna tittade en stund och pilade sedan iväg. Efter en stund kom hon glad med sax i näven tillsammans med en före detta släthårig Alice - vår gamla jack russeltik. Alice påminner mer om en svart och vit igelkott numer.

Förra sommaren försvann fåren ur hagen första dagen vi hade dem utsläppta. Jag anar att Kiwie - vårt förstfödda egna föl av rasen schettlandsponny och som bara kom så där med storken..eller snarare påskharen.
Jag glömmer väl aldrig när Lalla kom rusandes från stallet med andan i halsen. Jag var helt övertygad om att någon av hästarna gjort sig illa. Men där stod den minsta häst jag någonsin sett brevid mamma Molly.
Emmy hade köpt Molly betäckt något år innan, men något föl kom aldrig. Och Molly hade varit lika rund hela tiden så vi trode inte att det skulle bli något föl.
Kiwie har artat sig till en väldigt tuff och orädd liten schettis som tror hon bestämmer i hagen. Fåren är numer inte längre rädda för hästarna. Nästan så de är för närgångna, enligt hästarna. De till och med kan ligga under någon av de större hästarna och sova.

Inte heller glömmer jag allt roligt och ibland sorgligt vi haft med djuren. Min första hund Ronja följdes snart av Qitte och Roy. Roy var jag tyvärr tvungen sälja vidare. Han blev för stressad av att ha koll på vår växande familj. Men från att suttit fastkjedjad i en källare via ett år i en hundgård kom han till oss. En stor schäferhanne livrädd för koppel och att åka bil som efter att blivit livskamrat till en ensamstående lastbilschauför älskade livet på vägen. Nu är han borta liksom Qitte och Ronja, och Iza som vart Ronjas efterträdare
Iza en mild vit schäfertik som aldrig åt samma foder två dagar efter varandra om det inte var samma amt som vi åt.

Vi hade en granne som retade sig på att vi hade Iza lös på tomten. Hon gick aldrig någonstans utom de första åren strax innan löp. Då smet hon till en annan granne och öppnade deras ytterdörr och släppte ut storpudel "Lulle"!!
När Iza var omkring åtta år och lärt sig alla knep för att undvika att konfronteras med andra okända hundar hade antagligen grannen med släkt tänkt sätta oss i knipa. Grannens systers man tog cykel och stor hanhund och trampade så fort han kunde förbi vår tomt. Iza reste på sig och flyttade sig längre in på gården. Men alla tre hanhundar som då bodde i grannskapet nappade och följde ilsket efter och strax efter deras minst lika ilskna hussar!! Något som vi skrattar gott åt ännu - man ska ju inte gräva en grop åt andra!!!

Ett tag hade vi även höns. Bland annat storcoccin tuppen KalleOlsson och hönan Beata. KalleOlsson höll stor koll på vilka som kom och hälsade på hos grannens. Hörde han att det kom någon okänd sprang han efter by vägen och ställde sig stor och ståtlig och kollade in besöket.

Med familjen har jag många fina minnen framför allt från Visingsö och Vimmerby. Barnen uppskattade även legoland och jag hoppas ekonomin räcker till ytterligare en resa senare i sommar.
Det är lite jobbigt nu när man studerar och inte har så mycket semester och ekonomi att spendera. Man skulle vilja göra så mycket mer med barnen. De väntar ju inte direkt på att mamma ska bli klar. De växer upp och vandrar vidare till sina egna äventyr.

Snart flyttar Linnea. Hur mycket man än vill behålla henne hemma så kan jag inte kräva det. Hon måste få utvecklas och göra det hon vill. Naturens gång. Men jag är glad att det inte är längre bort än Västerås. Om fem år är pojkarna stora. Hur kan tiden gå så fort?
Just detta att barnen hinner bli så stora har gnagt i mig under studietiden. Men samtidigt så är det ju inte säkert man har hunnit och orkat med dem något mer även fast man jobbat.

Lugn förmiddag

på vikariebokningen. Bara två samtal, varav det ena bara var en koll på vem som kom till kvällen.
Men upptäckte att inte allt jag hade lagt in, hade blivit sparat. Nog så irriterande eftersom det krävde en upprepad åtgärd. Fortsätter detta måste jag ju ta itu med det för det krävs ju att man ser hur det redan är planerat.

Snart får jag åka hem, få se vad resten av dagen kan bjuda på.

Att ha djur och anhöriga innebär ett visst mått av smärta

Gårdagens första och hitintills enda cykeltur med Vilsa gick bra hela vägen till farmor och farfar och nästan ända hem.... fem meter hemifrån dök jag på ända i diket!
Vilsa ryckte till i kopplet och jag bromsade...något för mycket med frambromsen vilket resulterade i en saltomotar ner i diket och återigen en mer än öm högerhöft. Så idag har jag linkat på efter bästa förmåga.

Smärta med anhöriga innebär dels att inse att de blir äldre med allt vad det innebär. Den senaste tiden har farfar fått åka med farmor till akuten flera gånger i veckan. Under helgen som var orkade han inte och förmådde inte få henne att förstå att det inte fanns någon mening med att åka till akuten. Alla värden är ju bra. Han ringde efter oss och vi fick åka dit och sitta hos dem en stund, fika, spela kort och prata och sedan var det bra....ända fram till nattkröken då tordes han inte ringa och väcka oss utan skjutsade iväg henne.
Denna vecka har våra barn fått åka över och sysselsätta farmor. Igår ringde hon själv efter mig men som vanligt efter fikapausen var det bra och oron väck.

De tre senaste dagarna känns det som jag har ringt distriktan i samma omfattning som farmor velat till akuten men nu har vi kanske fått ordning på medicinen och de får i dospåsar från och med nästa vecka. Något som jag ville redan tidigt i vintrast när jag såg att hon inte tog penicillin som hon skulle. Då ville inte läkarna ordinera detta men nu har även distriktorna märkt hur fort det går med farmor.

Förra vintern pratade Nea om att farmor var jobbig och frågade mycket lika om och om igen. Men vi tog det som att samtalsämnena tröt eftersom hon går hemma mycket själv. Men nu, det senaste halvåret har vi märkt mer och mer. Det smärtar och vi har nog gråtit alla över det som sker. Farmor har hitintills varit en toppenmänniska och hon borde få flera år till för hon är inte så gammal.

Samtidigt har jag funderat över hur det kommer att drabba min sambo och våra barn, men tyvärr är det väl inget att göra åt. Bara att hänga med. Barnen kopplar väl inte än att de kan drabbas själva men vilka tankar brottas min sambo med? Han har ju även upplevt sin mormor insjukna.

Ja usch, jag försöker att slå bort tankarna och ta en dag och en sak i taget. Nu gäller det att få tillvaron så bra som möjligt för både farmor och farfar. Att få farmor att komma ihåg att det är roligt att åka till dagvården och inte få ångest över hur hon upplever tillvaron. Det smärtar att veta att det kommer att bli värre och att inte kunna förbereda farfar på det eftersom jag tror att vi måste skydda honom något så när. Han inser ju att det inte blir bättre men han vet nog inte hur det förmodligen kommer att bli.

Mitt arbete denna sommar

Jag har tidigare i sommar gjort några dagar på mitt "gamla ordinarie" jobb med mellanrum för introveckor och några dagar.
Så i måndags, började jag med att delvis vikariera för en ordinarie enhetschef för att avlasta min chef samtidigt som jag skulle ha hand om vikariebokningen. Det vart rivstart med vikariebokningen och mindre med chefsarbete, men efterhand har jag även smakat på det sistnämnda genom att sortera papper och dela ut ett och annat papper också.

Emellanåt har det känts lite knepigt när man ska ha en annan position inför äldre föredetta arbetskamrater. Det har även dykt upp en hel del funderingar om hur man hanterar vissa frågor och händelser. Liksom hur det kommer att bli de dagar jag ska lämna över till ordinarie enhetschef eftersom vikarieletandet kräver en hel del arbete framför datorn. Men som jag sa till min chef, ser jag att det inte funkar så lämnar jag över en dag och sedan sitter jag där vikariebokningen normalt håller hus.

Så har jag även en fundering över en "dam" som skulle jobba 8 timmar idag men bara försvann redan vid elvatiden och sedan ringde och sa åt en vikarie att jobba längre. Fruktansvärt osnyggt gjort av fast personal. Vad ger det för intryck till de yngre tjejerna som jobbar som sommarvikarier och framför allt de yngsta - solstrålarna. Fick det intrycket att det dessutom är ett förhållandevis normalt beteende annars skulle man ju även kunna ta det som ett test av mig som ny.

Nå, nästa vecka är det nya utmaningar och drabbningar och jag tycker att det gått bättre än förväntat Det smått roligaste var nog ändå att chefen fick smaka på vikariebokningen under en dag när jag var ledig under gårdagen. Hon konstaterade att det var rätt mycket att göra. Bra med lite insyn. Och så är det lite skönt att få slippa gamla jobbet, man ahr liksom glidit ifrån dem, det har uppstått en spricka emellan!!

Lilla Ludvikaspelet

Kim var med och sprang på Lilla Ludvikaspelet idag. Först 60 meter där han kom 4:a på tiden10.97.

Några timmar senare var det dags för 400 meter. Han tog ledningen nästan på en gång efter start och höll den ända fram tills de gick ur sista kurvan. Efter målgång fick förklaringen till att han inte höll undan, han trodde de skulle springa ett varv till som de gjort på tidigare tävlingar i Falun och därför tänkte att han skulle spara sig lite. Inte ca tio meter före målgång gick det upp men då var det ju lite sent.

Nåja han vart 2:a på tiden 1.31.92 och det är inte fy skam. Och som synes av bilden är han inte ledsen utan fullt nöjd själv med sin insats.

Stort grattis till silvermedaljen
önskar resten av familjen

En fantastisk dag

Först gjorde vi en sväng och kollade markanden och Drakbåtsfesten. Pojkarna åkte lite karusell och vi köpte marknadskarameller och brända mandlar - mitt favoritgodis!

Sedan åkte vi upp till stugan för att lämpa av lite grejor och plank.




Det är fantastiskt vackert där uppe. Hela gårdstunet blommade av midsommarblomster och smörblommor. Solen strålade och vi bara njöt. Efter att vi burit in alla grejorna och vi fikat tog vi oss tid att gå upp till Predikstolen och njuta av utsikten.

Bilden här intill visar vy över skogen mot Spånsan och masterna där. Otroligt vackert och hisnande högt.


Pojkarna han med att tälja lite stickor och tandpetare. De har väldigt roligt där uppe. Kanske är det naturen eller friheten eller både och "leende".

Häst på rymmen och tjyvjakt

Telefonen bröt nattsömnen 2.33 i natt och vi fick upp och hämta en vilsen Razze.

Innan vi visste att det var han så var vi lite förvånade över att någon av hästarna hade rymt mot Fanrövägen. Fille brukar ibland sticka men då alltid gå åt motsatta hållet och till en annan gård där det finns ett travsto. Förvirringen och oron vart ännu större när det visade sig vara Razze. han brukar inte sticka, och inte själv.

Tankarna snurrade. Var fanns de andra då? Hade tjejen som vi lovat ska få låna honom i sommar försök ta ut honom ur hagen och tappat honom? Hon hade sms,at Nea tidigare på kvällen. Men jag hade känslan av att tjejen befann sig på annan ort.

När vi sedan glädjande nog fann både Qeros och Fille kvar i hagen. Vi förstod att något måste ha skrämt iväg Razze, men vad. Han skulle inte självmant ha sprungit så långt själv, allra helst som de andra var kvar i hagen. Hade han bara gått ut skulle han ha trampat runt i närheten av de andra.

Vi hittade vart han hade gått ut och i motsatta ände av hagen hittade vi en skjuten och slaktad råbock. Tjyvjackt!!
Men vi fick bilden klar för oss. Razze är ordentligt skotträdd sedan nyårsaftonen då sommarstugeägarna skjöt raketer rakt mot hästarna och hagen. Jag kan mycket väl förstå att han vart rädd om tystnaden och lugnet plötsligt bryts av en eller flera bösskott alldeles intill.

Nattvandring, tenta, moped och cykel..

...vet inte men nattvandringar med hundarna den här tiden på året har något visst. Det är så mysigt med dimman som stiger upp nere i dalen kring ån och väver in allt i en vit dimma. Jag blir så glad av dessa små nattvandringar, varför vet jag inte riktigt men det kanske är en kombination av ljuset, dimman, ljudet och alla dofter.
Sen har det varit så skönt att få komma ut och röra på sig efter att ha suttit framför datorn nästan hela dagar med tentan. Sista tentan för terminen förhoppningsvis, och för ett tag framöver. Till hösten är det dags för verksamhetsförlagd utbildning. Lite nervöst men spännande.

Äntligen så har Neas moped blivit lagad och hon kan åka igen. En snabbtvätt av håret och så flaxade hon (rullade) iväg mot Söderbärke med ett stort leende i ansiktet. Men det är väl klart, i hennes ålder vill man ju röra på sig och kan man göra det för egen maskin är ju det extra spännande och lockande.

Småpojkarna vill också utvidga världen, men på cykel. Kim tjatade hela dagen på mig om att vi skulle ta en riktig långtur på cykeln. Så nyligen, nu ikväll vart det en runda på nästan milen. Häromdagen gjorde vi en tur också med storasyster Emmy. Vi stannade till en kort stund och tittade över en åker på blixtar och åska som närmade sig. Vi hade sedan tur som han precis hem innan regnet och åskan passerade över huset. Regn med hagel och hetsig åska. Nea hade inte lika stor tur. Hon såg mer ut som en dränkt katt när hon kom. Jag hade inte velat vara i hennes situation när åskan gick som värst. Vi, resten av familjen satt torra på altanen och tittade på skådespelet.

Idag har det varit en solig dag. Jag har njutit (förutom av cykelturen) av syrendoften, svalornas ljud, solen och en "ny "bra bok. Hjärtslaget av Eva Dahlbeck. Byggd på en verklig händelse.

VildaHilda Vilsa på SBK

Ja det är en underhållande företeelse. När vi anländer skäller hon ut alla som inte ingår i vår grupp. Under första passet är intresset för vad vi gör någorlunda på topp. Däremot om vi kör linförighet för länge eller för många gånger tycker hon det är skrutt och sackar allt mer efter ju mer vi tränar. Hon är duktig men hon vill ha snabba kast och mer variation.

Förra veckan skulle vi leka med en leksak för att få upp motivationen Men Vilsa, hon såg bara mer lidande ut. Aldrig att hon skulle befatta sig och nedvärdera sig inför de andra med att leka med en leksak! Med stor nonchalans och ännu större suck blängde hon på gruppens andra hundar. Man kan bara föreställa sig vad hon tyckte de skämde ut sig offentligt.

Igår när vi skulle träna hopp över hinder, som hon tidigare fixat, gick hon konsekvent brevid varpå gruppens instruktör ställde sig ivägen. Vilsa tittade på honom nerifrån och upp samt omvänt tre gånger med en min som var väldigt förnärmat och sedan med en suck hoppade hon väl över som sig bör.

När vi så kommer tillhalvlek, får VildaHilda Vilsa som alla andra hundar sitta i bilen en stund och vila medans matte fikar och får mer muntlig och nyttig lärdom en stund. Efter fikat fortsätter träningen, men Vilsa tycker då att det verkligen får vara bra för dagen. Igår visade hon till och med lite irritation. Först var det någon av de mindre hundarna som ofta stökar och för tillfället störde ordningen i ledet framför hopphindret. Rätt vad det var vände sig Vilsa om och skällde några gånger - som en storasyster som tillrättavisar småsyskonen.
En annan lite större hund, som är duktig men matte kräver mer av, stökade också och de kom inte tillräckligt snabbt till samlingarna varpå instruktören en gång fick ropa en extra gång. Vid sista samlingen stökade matte och hund återigen lite och då tappade Vilsa tålamodet igen och hund och matte fick sig en reprimand. "Hålla på så där och dra ut på tiden när man kan sköta sig och få åka hem" humpf!

Vid "hopp och lek" och "hejdå" spänns kopplet och nosen är radiostyrd mot bilens baklucka för då ska Vilsa hem och därifrån. "Leende".
Jag funderar på att utöka träningarna till endera tisdagar eller torsdagar, få se vad madame tycker om det.

Mycket var det

Ja husch det har varit mycket ett tag nu.

Men jag börjar med att berätta att jag, trots att man fått höra emellanåt att det minsann finns 20 åringar som är mer kunniga än en 40 åring, är glad att jag var så korkad och dum så jag la ut pengar på en engelsk bok om funktionshinder. Jo, det är sant! För trots att den stod med i litteraturlistan över terminens kurslitteratur så var den boken den mest onödiga!
Varför lägga ner energi på att läsa om funktionshinder, det är väl ingen socionom som kommer i kontakt med någon individ med funktionshinder eller???

Igår fick vi ut terminens hemtenta och paniken bröt ut totalt. För just sista frågan på tentan berör just denna bok. Inte nog med det. Under föreläsningen som berörde just denna bok var det av fyra-fem klasser kanske i antal personer, sammanlagt en klass! Jag antar att den föreläsningen ansågs lika onödig som boken...för som sagt socionomer kommer väl aldrig i kontakt med funktionshindrade..eller?

När vi ändå håller på med att berätta om skolan och arbetet där så har det stundom varit knepigt att hålla tand för tunga. Även om det finns väldigt kunniga 20 åringar så brister det ibland i förmågan att se sin egen del i hur andra beter sig. Det har vi alla ibland lite till mans, men jag tycker att mank ju försöka att ändra sig och ta till sig kritik när det kommer. Riktigt illa berör blir jag om en person säger att de vill göra en specifik del i ett grupparbete och sedan intar en position så inte andra kan hänga med. Att sedan gå till andra som inte varit närvarande och säga att man är den enda som gör något. Att dessutom även tala om hur dåliga övriga gruppmedlemmar är. Det ger inte ett gott intryck i mina ögon, i alla fall inte om man läser till socionom.

Därför kom det även fram rykten om vad som blivit sagt vilket ledde till en hetsig diskussion mellan två andra i gruppen. Jag hade gärna deltagit i den diskussionen och ställt vederbörande mot väggen, men jag vet inte om det är värt mödan. Och därför blev det inget.

Hörde två andra från en parallelklass diskutera i korridoren idag. Uppenbarligen en liknande händelse i deras grupp. Någon som säger si om någon till någon annan och denna annan berättar till den som blivit omtalad och som ställer mot väggen bara för att få höra att så har inte någon sagt. Mmm jaha och suck...

Nej till verkliga problem.

En otäck olycka på SSAB förra veckan. Två brända av het ånga. Den ena är fortfarande nedsövd och illa bränd, den andra har det gått bättre för. Men tungt för alla inblandade och ansvariga. Har igår både sett och hört på deras chef att det är tungt för honom. Han behöver en ordentlig lugn stund. Inte nog med det så hände en mindre olycka med ett klämt finger idag på samma ställe.

Vi fick dessutom höra på omvägar att pappan till tre syskon, som varav två har varit klasskamrat till respektive Em och Danne, har dött tidigare här i veckan. Under en operation. Känns inte bra! Han var ungefär i min ålder, och så gammalt är inte det, dessutom är ju deras yngsta barn något år yngre än Nea. Man känner verkligen för familjen.

Här hemma har det även hänt lite mindre olyckor. Em skulle köra över Kiwie till hästarna här hemma och kopplingen på hennes bil rasade. Även om det blir en dyr historia på ett par tusen så, inget ont som inte har något gott med sig. Em sov över här hos oss i flera dagar och det var riktigt trevligt. Innebar att vi även fick upp en ny hage med gemensamma krafter.

Medans den hagen tillverkades körde småpojkarna med crossen och fyrhjulingen. En kompis landade crossen mellan två träd. Rädda för skäll smög gossarna in hos farfar och tog både yxa och såg men hade oturen att bli upptäckt av storasyster Em. Crossen kom tillslut loss men eftersom det vart en del plastskador så vart det vassa kanter. Resultatet vart till slut både cross och fyrhjulingsförbud. Dels för risken att skada sig på vassa kanter och dels för att de kört sönder avgasröret på den sistnämnde. Men det fyrhjulingsförbudet hävdes idag, gossarnas pappa pallade inte trycket "leende". Så nu är det åter tomt i bensindunken, och jag som hade hoppats hinna med att få lite så gräset vart färdigklippt.

Igår var det så dags för nästa missöde. Sonhustru till en vän till familjen fick haveri på sin bil sju - åtta mil härifrån. vart lite rörigt ett tag igår när denna havererade bil skulle hämtas. Eftersom Em var utan bil hade hon lånat min bil, jag i min tur hade lånat bil av ovan nämnd vän och satt på tåget. Vännen behövde både sin bil och hjälp av min kära man. Och hade en önskan att komma iväg tidigt för att slippa bli så sen hem.
Jag behövde besöka livsmedelsaffären för att fylla tomma kylskåpet samt hämta Nea tidigast 18.30. Käre mannen skulle skjutsa yngsta sönerna på friidrotten.
Till slut efter ytterligare ett bilbyte och med hjälp av farfar fick vi ihop det.

Men de båda havererade-bil-hämtarna kom oväntat snabbt hem igen. Det visade sig att när de kom fram till den trasiga bilen fanns varken dragkrok eller dragband kvar i bilen.
Senare visade det sig att sonhustrun hade hjälpt min Em att dra fram hästtransport och då hade dragkrok och band använts. Dragkroken hade hamnat i en annan bil och bandet på gräsmattan.

Nåja trots den sena timmen - spöktimmen - var karlarna hungriga så det var bäst att ge dem lite att äta. Då ringer vännens mobil. Sonhustruns syster sitter hos sonhustrun och väntar på att få komma hem. Systern hade följt med en annan släkting för att hämta sonhustrun tidigare på dagen och lägligt lagt sina bilnycklar i den trasiga bilen!

Nu, återigen är min käre man med och har åkt alla milen igen för att få hem den trasiga bilen. Denna gång med dragkrok och nyinköpt dragband.

Usch ja, måtte det komma en lite lugnare period nu. Det känns att det behövs. Men först .... tentan!

Digestive

Denna helg...

...jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men i till större delen har den varit toppen. Varmt väder, upp emot 25-27 grader varmt och stor sol. Sommarväder med andra ord. En granne gick i och för sig envist omkring hela helgen iförd jacka. Ja till och med gick hem efter extra tröja när hon såg oss i t-shirt och liten Zavanna i bara blus och blöja. Men tyvärr är jag av den sorten så jag tittar på termometern än almanackan!

Fredag han jag inte med någon ridning, städade i stället. Sedan ringde de från Emmys jobb och ville att vi skulle hämta henne eftersom hon mådde dåligt. men vem skulle inte göra det efter ett brand tillbud och en riktig anlagd brand, blivit hotad och slutligen upptäckten av att man glömt en vårdtagare under allt brandkaos i två timmar...
PÅ vägen hem stannade vi till vid Rommekiosken och köpte varsin god glass. Emmy hämtade sina hundar för att sedan sova över hos oss för att hon i bästa möjliga mån skulle skingra tankarna.

Lördag vart det däremot en långtur på Candy. Kim och Christoffer följde med via grusvägar, stock och sten och slutligen asfalt runt. Vart nog en mil drygt. De var jätteduktiga. När de fick mer fart på asfalten och försvann för mig och Candy då fick Candy bråttom att hinna ikapp. Kunde inte ens bromsa henne fast bilar kom.

På eftermiddagen kom Daniel och lilla Zavanna. Hon njuter verkligen av att vara hos oss. Springer barfor och drar med saker. Blir jättesur när hon är trött och vi tycker hon behöver sova.

Plantorna som tagit upp alla ytor på fönsterbrädorna fick flytta ut i växthuset. Kim hjälpte mig att så frön i landet. Sedan lade jag och Lalla över fiberduk för att skydda från katter och kyla. Har aldrig gjort det så vi får se om det ger önskat resultat.

Söndag lika ljuvlig som lördagen...ett tag i alla fall. Linnéa red Candy, Lalla, Daniel och Linnéa fixade lite hovar på Razze. Emmy fixade Kiwies hovar senare på kvällen. Jag cyklade med Zavanna och småpojkarna, rensade svärmors blomsterrabatter. Sedan skulle jag och Linnéa tillsammans med en annan åka lite motorcykel under några kvällstimmar. Men när vi var färdigklädda och började starta upp startade inte reskamratens motorcykel. Tur vi hade haft en härlig fikastund i solen med kaffe, glass, maränger och rån, som Emmy köpt med sig när hon åkte från jobbet, innan. Det gjorde att man kunde skratta åt den ovilliga motorcykeln och istället.
Emmy,Kim och Christoffer sprang av sig det god fikat sedan när de sprang en runda på stigarna i skogen. En annan lagrar det som stötdämpare ;) !

Emmy vart åter igen ledsen en aning. En klasskamrat från gymnasiet hade dött natten till söndagen. Hon hade tagit sitt eget liv. Usch det gör mig ont när unga människor väljer den vägen.

Nu är det en ny vecka och man får väl lova att lagra det som varit och se framåt. Zavanna var med och skruttade runt på morgonen. Kissade på farmors stol så farmor måste byta byxor igen. Vart jätteledsen när jag måste åka. Men jag tror det snart är glömt för innan Daniel åker tillbaka till Stockholm ska han och Zavanna åka och bada med Zavannas mamma. Jag tror att det inte blir så långt tills vi ses nästa gång heller, för jag tror de kommer till helgen igen.

Valborg

Det vart valborgsmässofirande utan brasa. Stimmerbos brasa den står kvar trots att den nog är den största hitintills. Men så vart det ju kallt och började blåsa lagom till utsatt tändningstid.
För några år sedan blåste det ordentligt som nu i lördags, men åt vårt håll. Mot vårt hus och de övriga upp på Malmarna. Brasan han tändas och gnistorna flög över hustaken och ner i torra gräset. Istället för att njuta brasa sprang de flesta och försökte få hejd på eventuella små tänkbara uppstart till ytterligare brasor.

Tidigare på dagen hade vi varit upp till Brynberget. Det revs tak och fixades nytt tyg på sofflocket. Snyggt blev det. Christoffer körde crossen ända tills han nästan missade ena bilen. Han ben, fot och självkänsla fick sig en törn. Bilen ett litet hack och några repor.
Christoffer ville inte åka mer. Dock, efter ett tag såg jag att han var till crossen, satt på den och gick därifrån. Detta hände några gånger. Sedan åkte han lite med pappa och körde upp till stugan själv. Allt för att vi ville få hans skräck att släppa!
När det var dags att åka hem lyckades vi peppa honom att köra ner till korsningen. Väl där ville han köra längre så vi körde i kollon och hade honom emellan oss hela skogsvägen. Han var så duktig.

Igår harvade och körde han med crossen hela dagen hos farmor och farfar. Men det slutade mot boväggen framåt kvällen när han var trött och stenarna var besvärliga. En öm hand och lite skevt framdäck. Denna gång är han nog inte lika rädd ändå och törs nog köra igen.

Nu är det vår ordentligt och första dagarna på maj är kall men snart hoppas jag att vi får värmen tillbaka så att jag och Linnea kan så i landet vi grävde upp och gjorde iordning igår. Fönsterbrädorna dignar av tyngden av alla plantor som ska ut. Vi får väl se. Ha det gott till nästa gång och njut våren.

I den stora världen....

...är det åter igen kungligt bröllop och otäcka oväder i Usa. När det gäller ovädren tänker jag på alla människor som drabbas. Blir utan hus och hem, mister anhöriga och kanske har det tufft ekonomiskt innan och inga försäkringar som täcker. Man kan bara föreställa sig den chock och hopplöshet som måste infinna sig men antagligen är det bara en snudd av verkligheten.

Kungabröllopet hade jag återigen gärna sett, men som när kron prinsessan Viktoria gifte sig så är jag upptagen. Då jobbade jag, idag måste jag redovisa individuella uppgifter om arbetsgruppens psykologi. Nåja jag får motivera sönerna att se nyheterna ikväll.

I den lilla världen här hemma i byn har våren kommit en hel del på väg. Bladen på träden är vackert ljusgröna och snart större än musöronstorlek. Majbrasan ser större ut än ifjol och snön har försvunnit helt.

Och med snöns försvinnande kan någon som har bil till postlådestället inte ta in svängen mot stället utan alltmer har denne knaprat in på gräsmatteranden och slutligen skrapat i stenmuren. För mig ter det sig underligt att man under den tid på året då snön ligger 40 - 50 cm utanför stenmuren kan ta svängen in men inte nu! Är det posten så undrar jag varför tidningsbudet lyckas men inte den förstnämnde?!

Vi ställde upp en stubbe för att rädda stenmuren, men denna stubbe har nästan dagligen flyttats. Igår hade vi lagt en sten bakom stubben. Stubben flyttad och någon måste ändå fått en dunk. Igår tröttnade min sambo och satte upp en stängselstolpe i plast. Ska bli intressant och se om de kan missa den.

I skogen slingrar det ljusa stigar kors och tvärs numer. På min tid när man sprang och tränade i skogen var de mossbeklädda stigarna de bästa för ben och knän. Lagomt mjuka. Dessutom gav de varierande underlag och en och annan rot bidrag till att man lärde sig lyfta på fötterna förutom att det inte slet på kroppen med monotont underlag. Visst fanns det en och annan elljusslinga inne i den större staden, men ändå var det vanliga simpla stigar som erbjöd bästa underlaget.
Men nu har entusiastikerna här i byn strött sågspån på många stigar runt om. Visserligen kul att man tar initiativ till att märka upp stigarna. Men räcker det inte med spån på de ställen där underlaget är mer konstant blöta?
Måste man dessutom ha sågspån ända ut på by vägen? Mina hästar som inte är vana och inte förstår förändringen tycker det är läskigt med det ljusa när man kommer.

Dessa stora farliga hundar

Det vart krock i schemat så husse fick bli stand in och åka med Vilda Hilda Vilsa till brukshundsklubben.

Vår Vita Herdehund - som inte är så liten, utan en ganska stor dam fast hon inte är mer än 16 månader - tyckte husses famn var bästa platsen att vara i när hon kom till Bk.
Hon tycker det är en superläskig plats att vara på. Det krävdes en kort promenad bort från de andra hundarna för att hon lite slokörat skulle våga delta i unghundsträningen. Men efter hand avtog värsta skräcken.

Så är det med stora "farliga" hundar... de är inte så farliga ;)

Själv var jag på ett extra jaktmöte eftersom tre medlemmar varav två styrelsemedlemmar valt att kliva ur klubben. Den ena känner väl att han inte får fullt stöd och lite mothugg. Det har väl inte blivit som han vill alla gånger. Men när får man som man vill fullt ut. Dessutom är han själv delaktig i att han fick mothugg av andra medlemmar.
Min teori är att när han sedan inte fick så mycket respons på sitt avhopp så har han övertalat nummer två att också kliva av. Det är lite skumt eftersom den förre sagt att han tänkte vara kvar i klubben.
Nåja, nu skulle vi välja två nya styrelsemedlemmar, varför de som skulle kliva av skulle vara med på det mötet förstår inte jag, men de var med och tyckte och tänkte om vilka som lämpade sig att vara med.

Ridtur, luftbössa och jagande hundar

Avslutade gårdagen med en ridtur på Candy runt Galdtjärn. Det är så vackert där utefter sjökanten. Tyvärr har ju ägaren till numer Barken konferens fått tillstånd att bygga fritidshus där.
Men men det var inte det jag skulle skriva om!

Som mångårig hundägare vet jag att det kan hända ett och annat med hundar. Hur vältränade och väldresserade de är så kan man aldrig fullt ut lita på dem. Jag har också lärt mig att alla hundar går inte att få fullt lydiga och att man får anpassa sig en aning utifrån vilken ras det är. Med andra ord det går lika lite att generalisera lydnad på hundar som på allt annat här i livet...

Normalt är det inte så många som är ute när jag rider på kvällarna, m,en nu är det ju vår, varmt och soligt och påskhelg så en del stugsittare har hittat ut och på en massa aktiviteter. Kom i kort galopp när en smäll hördes. ABS bromsar på en häst fungerar utmärkt och ögonblickligen! Men jag satt kvar som tur var.
Innan vi hunnit förstått att smällarna härrörde från en luftbössa han det komma två till
smällar. Första tanken var, hur någon kan stå och skjuta mot traktorvägen? Vem som helst kan ju komma gående, och det hör man ju inte. Även om det bara är ett luftbösseskott så kan det skada!

Nåja jag fick kontakt med en av de som bor på gården där man använde luftbössa så att de kunde hålla upp en stund medans jag red förbi.

det var då jag i ögonvrån fick se deras hund komma farandes mot oss vilt skällande. Tur jag har en hundvan häst!
Nu vet jag som hundägare att det är sådant som kan hända, speciellt om man har en valp! Men det är i de lägen då hunden har ägare som vill lysa ed hur perfekta de är som hundägare och dressörer som jag känner ett litet leende i mungipan och tänker "ja just det - man kan aldrig vara helt säker på sin hund"!!!

Min första schäfer kom jag långt med i lydnads och spårträningen. Jag till och med tävlade lite smått innan barnen blev fler och tiden vart knapp. Första Jack Russelterrier gick jag också med på bruks hundsklubben. Han vart ganska lydig - för att vara en JR! Men när vi flyttade till huset, tappade han successivt alla funktioner. Mot slutet av hans levnad gick det inte att gå med honom i koppel. Han gjorde då sitt bästa i att strypa sig själv!

Vit Herdehund nummer ett gick jag aldrig på träning med. Av någon underlig anledning tycktes hon alltid kunna allt ändå. Hon höll sig på gården - utom strax innan löpet. Då hände det att hon kunde gå över till grannens hund. Annars satt hon snällt och bara tittade på hundar som gick förbi. Såg de alltför läskiga ut gick hon till matte.
Jag mins en gång när anhöriga till en granne tog cykel och sin hanhund och cyklade allt vad de kunde, demonstrativt förbi våran gård där vår V H satt. Det slutade med att de hade grannskapets tre hanhundar och tillhörande ilskna hussar efter!! Inte vår V H!

Så gjorde Welsh Springerspaniel entré i våra liv. Hur mycket man tränar med dem så måste man ständigt uppdatera minnet. Det går inte heller att ha båda lösa på gården, då sticker de efter något som kan jagas.

Nu har Vit Herde nummer två kommit till familjen. Hon är ett år och några månader. Husse har gått fyra valpträningstillfällen på Brukshundsklubben. Hon kan gå fot, komma på inkalning. Och framför allt det går att ha henne lös på gården. Jag kan lita på henne till 95 %. Kommer någon av familjens katter kan hon ibland inte motstå en jakt. Men hon kan förnöjt sitta och studera hundar och barn som går förbi.

Med andra ord, det ligger lika mycket i rasen som i ägarens förmåga att träna. Det går inte att genarilsera....

Alphenhills Digestive

Kexet förra sommaren som föl:

Eller som vi kallar honom "Kexet", har nu fått flytta från mamma Melody till hagen närmare här hemma. Där får han nu gå med Skrutten och Candy.

Kexet i år som ett åring:

Inatt fick han stå i Candys box, medans hon fick vara kvar ute. Skrutten fick också stå inne. Detta var ett bra alternativ för det gick lugnt tillväga i hagen när vi sedan släpte ihop dem alla tre i morse. Candy ville först inte släppa fram Skrutten till Kexet och hårdbevakade honom och såg till att hon var emellan dem :)

Men efter en stund, när de samsas om samma vattenbalja, tillät hon att de hälsade på varandra men så fort de ville leka och busa lite så sa hon ifrån.

Skruttens första skepsis till att longera gick igår väldigt bra. Han till och med vart mer fokuserad på mig än att hålla koll att Candy var kvar i hagen. Han verkar hitintills ha repat sig bra efter torsdagens kastrering.

Skrutten...

....eller Alphenhills Skydancer är nu ett "det", med andra ord "valack". Jag känner mig rätt elak mot honom, men trots allt tror jag att det är det bästa för både honom och oss. Han har varit rätt mycket för att testa oss den senaste tiden - det i kombination att han är snabb att lära - blir inte bra!

Igår fick han vara i sin box resten av dagen. Men från och med idag får han vara i hagen igen. Dock eftersom hästar som har ont gärna vill stå stilla så ska vi se till att han får ordentligt med motion minst två gånger om dagen i två och en halv vecka framöver. I morse var Daniel med och sprang med honom när jag red Candy. Nu ikväll skulle jag longera honom i hagen enligt ordnation. Gick bra till att börja med. Men när Lalla tog in Candy vart han ängslig och drog. Jag hade inget annat att göra än att släppa varpå han tog ett skutt över tråden i hagen. Sedan missade han nog att Candy var i stallet för han drog en massa repor fram och åter innan han vart trött och lät sig fångas.

Konstaterar att han i det fallet är väldigt lik sin mor! Pärlan var ännu värre första året vi hade henne. Tog man ut henne först så ställde hon sig på bakbenen och levde rövare när hon upptäckte att det var tomt i hagen. Tog man ut henne sist drog hon så man tappade henne och så bar det av i full fart mot hagen.

Nåja man lär sig något nytt om djuren varje dag och idag har jag lärt mig att Skrutten stannar inte fast det står en människa i vägen. Jag vet inte om han räknar iskallt att man flyttar på sig eller om han struntar i att han han springer över och gör illa en människa!

Få se vad han tycker om träns och bett om någon dag. Inhandlade ett helt nytt träns i ljusbrunt läder på Aubiose i Borlänge idag åt honom. Hade tänkt köpa ett svart med blåa kanter, men det fanns inga. Kiwie har ett sådant med rosa kanter. Dessa är så snygga och inte alldeles jättevanliga. Kanske kan man hitta ett sådant träns hos någon annan som säljer hästs sportartiklar.

Lite sorgligt om ekorrar

Måste berätta vad min sambo nyss återget vad han varit med om idag.
På väg åt ett håll såg han en påkörd ekorre i snöplogskanten och en annan som skuttade vidare in bland träden.

En stund senare när han åkte åt motsatta hållet förbi igen satt det två ekorrar på snöplogskanten och kikade ner på den döda ekorren samt en treje ekorre som var på väg upp.

Och så säger de att djur inte har känslor och kan varken sörja eller räkna ut!?

Jag blir bara mer och mer övertygad om att djuren är bra mycket mer smartare än vad vi människor är.....

Vart tog våren vägen?

Den enda som tycker livet är toppen just nu tror jag är VildaHilda Vilsa. Hon far runt mellan snöplogskanterna som en pingpongboll. Welsharna tycker det blir väldigt besvärligt efter ett tag, då stora snöbollar fastnat i pälsen. Alice får stora problem att ta sig fram på den oplogade vägen när det kommit ner nästan två dm blötsnö.
Själv upplever jag en själslig plåga då man på dagen är i Örebro och det knappt finns snö, vårblommor som snödroppar och krokusar kommit upp i en del gräsmattor. Sedan kommer man hem till minus 15 grader meterdjup snö och dåligt med vatten i brunnen.....

Men mycket snö har försvunnit, men kylan förde med sig skare. Skare som djuren kan skära sig på!
I tisdags skulle mannen i huset ta ut Candy häst från stallet inför min dagliga ridtur. Det bar sig inte bättre än att sadeln hakade i stalldörren. Stalldörren som på grund utav snö, is och markförhöjning nu så här på våren inte går att öppna fullt ut. Dörren hakade av och skrämde Candy lite granna när den åkte med en bit. Mannen sin tur vart rädd att få dörren på sig så han släppte Candy som i sin tur tog raka vägen till hagen via djupsnön!
Resultatet blev en två centimeter lång reva strax ovanför ena bakhoven.

Ridturen blev istället en inpackad hov och två dagar i boxen. Idag har Candy fått komma ut. Fortfarande med inpackad hov, men väldigt nöjd med den återfunna friheten i hagen.

Hästkompisen, Skrutten som har matvägrat i två dagar och bara stått i hörnet av hagen så han sett in i stallfönstret, blev även han stormförtjust över att åter ha reservmamma Candy med sig. Han drog flera varv runt hagen av pur glädje innan han körde mulen i höbalen!

Trots bakslaget med våren ser jag fram mot helgen. Lilla barnbarnet har nyss kommit och ska sova hos oss över natten. Imorgon ska hon följa med oss ner till sin pappa och våran son som flyttade till Bålsta förra helgen och nu gjort sin första vecka på Livgardet. det ska bli spännande att få se hur han och hans tjej bor , förutom att se honom då förståss.

Vfu - praktik

Hela dagen har jag försökt få tag på en praktikplats för min femte termin, men men...
På de flesta instanser jag ringt har de avtal med högskolan Dalarna och törs av den anledningen inte ta någon annan student utifall de blir tilldelade en som går socialarbetarprogrammet. Hur man nu kan binda upp sig så när man inte får examinera!?
På två ställen kan jag få praktik, men då är det endera bara halva tiden eller så hade inte handledarna den rätta utbildningen själva. Motigt motigt!

Jag väntar svar från ett antal andra, men hur länge kan man vänta?
Så nu sitter jag här och funderar vidare

Kärlingehults Oliette

Eller "Molly" har fått lämna detta jordeliv efter 31 år!
En liten tyst och försynt schettis som min dotter Emmy köpte betäckt för ett antal år sedan. Inget föl kom det året, men däremot skärtorsdagen den 13 april två år senare stod plötsligt ett litet föl brevid Mollys sida. Vi hade inte anat någonting, Molly hade varit ungefär lika rund som vanligt.
Sedan har Molly fått trampa runt i hagen och bara må bra, hennes föl Kiwie har hon fått ha med sig i hagen och det har hon verkat nöjd med.

Igår hade något hänt så att honinte kunde resa sig och vi beslöt att det var dags att hon fick slippa sitt lidande och lämna detta jordeliv. Ett tungt beslut, men vi visste att det snart skulle komma.

Nackdelen med djurägande, man måste ta ett beslut när det är dags och de lämnar oss på tok för tidigt!

Dessutom tror jag att de andra hästarna saknade Molly. Det har varit väldigt tyst i stallet i natt samt att min gamla nordis var väldigt sur imorse

Nu kommer Molly att få sin plats i hjärtat brevid de andra saknade djuren vi haft.

En aktiv helg

Lördagen ägnades åt att besöka Hässlö gymnasiet i Västerås. Det är dags för 15-åringen att söka till gymnasiet och funderingarna har varit många. Vid besök på fordonsprogrammet i Grängesberg, som länge var det aktuella valet men som efter en sommarvecka i Ryssby vart ett huvudbry och som sedan gav iden till flygplansmekaniker.

Tidigare har denna gren ingått som en förgrening i fordonsprogrammet men har nu brutits loss och fått en egen gymnasielinje. Nytt är även att man i slutet kan välja inriktning tågmekanik.

Som vidareutbildning kan man gå högskoleutbildning ett år men även läsa vidare till pilot den vägen om man så vill.

Nu ligger i alla fall denna gymnasielinje som stark etta och jag hoppas att hon kommer in på någon av de fyra skolorna som erbjuder flygplanstekniker utbildning. Fast gladast blir jag om det blir i Västerås på grund av närheten. Vill inte släppa taget helt riktigt än, leende.



Småbrorsorna var saliga över att få gå runt bland flygplansskroven som användes till läromedel för blivande tekniker. Och dottern knotade inte så mycket över skon som vart översköld av någon slags olja.



Idag har vi ägnat några timmar åt Östasiatiska museet i Stockholm, och deras utställning om terrakottaarmen från Kina. Väldigt intressant, men himmelens vad folk det var på besök. Som tur var hade vi köpt biljett i stora entrén så vi kunde gå före den ena låånga kön. men det var nästan lite för mycket folk kring de första montrarna inne i bergrummet för att det skulle vara så där riktigt superbra.

Men vi är i alla fall nöjda med dagen och tackar äldsta dottern som varit hundvakt.