Att ha djur och anhöriga innebär ett visst mått av smärta

Gårdagens första och hitintills enda cykeltur med Vilsa gick bra hela vägen till farmor och farfar och nästan ända hem.... fem meter hemifrån dök jag på ända i diket!
Vilsa ryckte till i kopplet och jag bromsade...något för mycket med frambromsen vilket resulterade i en saltomotar ner i diket och återigen en mer än öm högerhöft. Så idag har jag linkat på efter bästa förmåga.

Smärta med anhöriga innebär dels att inse att de blir äldre med allt vad det innebär. Den senaste tiden har farfar fått åka med farmor till akuten flera gånger i veckan. Under helgen som var orkade han inte och förmådde inte få henne att förstå att det inte fanns någon mening med att åka till akuten. Alla värden är ju bra. Han ringde efter oss och vi fick åka dit och sitta hos dem en stund, fika, spela kort och prata och sedan var det bra....ända fram till nattkröken då tordes han inte ringa och väcka oss utan skjutsade iväg henne.
Denna vecka har våra barn fått åka över och sysselsätta farmor. Igår ringde hon själv efter mig men som vanligt efter fikapausen var det bra och oron väck.

De tre senaste dagarna känns det som jag har ringt distriktan i samma omfattning som farmor velat till akuten men nu har vi kanske fått ordning på medicinen och de får i dospåsar från och med nästa vecka. Något som jag ville redan tidigt i vintrast när jag såg att hon inte tog penicillin som hon skulle. Då ville inte läkarna ordinera detta men nu har även distriktorna märkt hur fort det går med farmor.

Förra vintern pratade Nea om att farmor var jobbig och frågade mycket lika om och om igen. Men vi tog det som att samtalsämnena tröt eftersom hon går hemma mycket själv. Men nu, det senaste halvåret har vi märkt mer och mer. Det smärtar och vi har nog gråtit alla över det som sker. Farmor har hitintills varit en toppenmänniska och hon borde få flera år till för hon är inte så gammal.

Samtidigt har jag funderat över hur det kommer att drabba min sambo och våra barn, men tyvärr är det väl inget att göra åt. Bara att hänga med. Barnen kopplar väl inte än att de kan drabbas själva men vilka tankar brottas min sambo med? Han har ju även upplevt sin mormor insjukna.

Ja usch, jag försöker att slå bort tankarna och ta en dag och en sak i taget. Nu gäller det att få tillvaron så bra som möjligt för både farmor och farfar. Att få farmor att komma ihåg att det är roligt att åka till dagvården och inte få ångest över hur hon upplever tillvaron. Det smärtar att veta att det kommer att bli värre och att inte kunna förbereda farfar på det eftersom jag tror att vi måste skydda honom något så när. Han inser ju att det inte blir bättre men han vet nog inte hur det förmodligen kommer att bli.