Lite allt möjligt från vårat hörn

Först lite om senaste händelsen i Norge. Det är hemskt det som hänt. Jag tänker först och främst på den smärta och saknad föräldrar och andra anhöriga och nära måste känna. Och även på den skräck de unga måste känt Från att vara på något spännande och roligt kastas direkt in i något vi andra bara berörs av via en skräckfilm. Varför? Vad är det som gjort och påverkat denna man att bli och göra det han gjort?

Men samtidigt händer liknande saker på andra ställen, i andra länder som vi inte får läsa om, inte ens vetskap om. Till exempel alla små gatubarn i andra länder som skjuts av verkliga poliser nattetid!

Bland annat i sådana här stunder, när världen skakas om och när man tänker på hur andra kan ha det så känner jag en stor tacksamhet. Jag har fem barn, ett barnbarn, en man, ett litet hus, djur, ett jobb och till och med del i ett torp ute i skogen. Jag har det bra och mer än man kan önska sig.

Familjen ger en mycket glädje och minnen som man kan samla på.

Ett minne jag arkiverar är när liten Zavanna hälsade på sist och jag passade på att trimma några av hundarna. Zavanna tittade en stund och pilade sedan iväg. Efter en stund kom hon glad med sax i näven tillsammans med en före detta släthårig Alice - vår gamla jack russeltik. Alice påminner mer om en svart och vit igelkott numer.

Förra sommaren försvann fåren ur hagen första dagen vi hade dem utsläppta. Jag anar att Kiwie - vårt förstfödda egna föl av rasen schettlandsponny och som bara kom så där med storken..eller snarare påskharen.
Jag glömmer väl aldrig när Lalla kom rusandes från stallet med andan i halsen. Jag var helt övertygad om att någon av hästarna gjort sig illa. Men där stod den minsta häst jag någonsin sett brevid mamma Molly.
Emmy hade köpt Molly betäckt något år innan, men något föl kom aldrig. Och Molly hade varit lika rund hela tiden så vi trode inte att det skulle bli något föl.
Kiwie har artat sig till en väldigt tuff och orädd liten schettis som tror hon bestämmer i hagen. Fåren är numer inte längre rädda för hästarna. Nästan så de är för närgångna, enligt hästarna. De till och med kan ligga under någon av de större hästarna och sova.

Inte heller glömmer jag allt roligt och ibland sorgligt vi haft med djuren. Min första hund Ronja följdes snart av Qitte och Roy. Roy var jag tyvärr tvungen sälja vidare. Han blev för stressad av att ha koll på vår växande familj. Men från att suttit fastkjedjad i en källare via ett år i en hundgård kom han till oss. En stor schäferhanne livrädd för koppel och att åka bil som efter att blivit livskamrat till en ensamstående lastbilschauför älskade livet på vägen. Nu är han borta liksom Qitte och Ronja, och Iza som vart Ronjas efterträdare
Iza en mild vit schäfertik som aldrig åt samma foder två dagar efter varandra om det inte var samma amt som vi åt.

Vi hade en granne som retade sig på att vi hade Iza lös på tomten. Hon gick aldrig någonstans utom de första åren strax innan löp. Då smet hon till en annan granne och öppnade deras ytterdörr och släppte ut storpudel "Lulle"!!
När Iza var omkring åtta år och lärt sig alla knep för att undvika att konfronteras med andra okända hundar hade antagligen grannen med släkt tänkt sätta oss i knipa. Grannens systers man tog cykel och stor hanhund och trampade så fort han kunde förbi vår tomt. Iza reste på sig och flyttade sig längre in på gården. Men alla tre hanhundar som då bodde i grannskapet nappade och följde ilsket efter och strax efter deras minst lika ilskna hussar!! Något som vi skrattar gott åt ännu - man ska ju inte gräva en grop åt andra!!!

Ett tag hade vi även höns. Bland annat storcoccin tuppen KalleOlsson och hönan Beata. KalleOlsson höll stor koll på vilka som kom och hälsade på hos grannens. Hörde han att det kom någon okänd sprang han efter by vägen och ställde sig stor och ståtlig och kollade in besöket.

Med familjen har jag många fina minnen framför allt från Visingsö och Vimmerby. Barnen uppskattade även legoland och jag hoppas ekonomin räcker till ytterligare en resa senare i sommar.
Det är lite jobbigt nu när man studerar och inte har så mycket semester och ekonomi att spendera. Man skulle vilja göra så mycket mer med barnen. De väntar ju inte direkt på att mamma ska bli klar. De växer upp och vandrar vidare till sina egna äventyr.

Snart flyttar Linnea. Hur mycket man än vill behålla henne hemma så kan jag inte kräva det. Hon måste få utvecklas och göra det hon vill. Naturens gång. Men jag är glad att det inte är längre bort än Västerås. Om fem år är pojkarna stora. Hur kan tiden gå så fort?
Just detta att barnen hinner bli så stora har gnagt i mig under studietiden. Men samtidigt så är det ju inte säkert man har hunnit och orkat med dem något mer även fast man jobbat.