Ännu utan bil

För två veckor sedan, tredje dagen som byvägen var isgata utan någon sandning, styrde inte vår bil dit jag ville. Bil, jag och Christoffer hamnade "i mjölkpallen". Efter detta pekade framhjulen åt helt olika håll. Halva bakre stöfångaren bröts loss och vänster backspegel trasades sönder. Men den gamla halvruttna mjölkpallen står där hel och i sin gråa prakt, som om inget har hänt!!!
Dagen efter hämtades bilen och sedan har det varit tyst från försäkringsbolaget - Folksam.
Jag vill veta om de tänker kosta på en lagning av bilen eller om vi måste se oss om efter en ny. Det är tråkigt att leva i ovishet och få be om skjuts till jobbet.

Millan

Har ridit på Millan idag. Fortfarande har jag stöd genom att ha med någon som håller i både grimskaft och en hink med lite godis. Men det går bra, jag vågade till och med att styra henne lite med tyglarna. Första gången jag tog i tyglarna sparkade hon bakut. Jag var rädd att hon inte gillade att man drog i bettet. Detta har jag kontrollerat från marken utan så mycket som en darrning från Millan. Kanske blev hon bara överraskad denna första gång.
Något som är helt klart är att hon är otroligt lättlärd. Hon förstår fort att vi inte vill något ont och vad vi kräver av henne.
Nu längtar jag bara efter att våga kunna rida henne på egen hand.

Ett kapitel i mitt liv

...eller kanske flera kapitel har jag lämnat
och klivit in i ett nytt.

Ja det har till och med snart hunnit gå en månad sedan vi som för tre och ett halvt år sedan på darriga ben började vår resa mot socionomexamen, nu äntligen nått vårt mål. Tja egentligen var väl inte riktigt alla med hela vägen till slutet. Några hoppade av på vägen och några tog en paus och är klara först om något år. Och några som tog examen med oss har börjat sin resa något år innan oss och även de av en eller annan anledning pausat mitt i.
Jag tycker i alla fall att vi har varit duktiga.

Jag var lite orolig över om jag skulle lyckas få något nytt jobb. Som flera hade jag garderat mig och sökt några småkurser, men dessa fick jag tacka nej till. För när jag väl stod vid slutet av socionomutbildningen hade jag fått två nya jobb. Ja det ena fick ja till och med meddelande via mobilen, att jag var välkommen redan fyra dagar senare, under resan till sista timmen - då vi gick upp och fick vår examen.

Då denna tjänst, trots att det är ett vikariat, men dels var inom ramen av mitt syfte med studien och dels är på en ort med bara halva ressträckan och restiden än det andra jobbet, samt att det ger en betydligt högre lön., så föll valet på detta. Det andra jobbet hade säkert även varit intressant eftersom det var inom ett nystartat projekt med ensamkommande flyktingbarn.

I och med detta har jag även sagt upp mig från mitt gamla jobb, och det känns skönt. Jag ville verkligen inte tillbaka.