Mycket var det

Ja husch det har varit mycket ett tag nu.

Men jag börjar med att berätta att jag, trots att man fått höra emellanåt att det minsann finns 20 åringar som är mer kunniga än en 40 åring, är glad att jag var så korkad och dum så jag la ut pengar på en engelsk bok om funktionshinder. Jo, det är sant! För trots att den stod med i litteraturlistan över terminens kurslitteratur så var den boken den mest onödiga!
Varför lägga ner energi på att läsa om funktionshinder, det är väl ingen socionom som kommer i kontakt med någon individ med funktionshinder eller???

Igår fick vi ut terminens hemtenta och paniken bröt ut totalt. För just sista frågan på tentan berör just denna bok. Inte nog med det. Under föreläsningen som berörde just denna bok var det av fyra-fem klasser kanske i antal personer, sammanlagt en klass! Jag antar att den föreläsningen ansågs lika onödig som boken...för som sagt socionomer kommer väl aldrig i kontakt med funktionshindrade..eller?

När vi ändå håller på med att berätta om skolan och arbetet där så har det stundom varit knepigt att hålla tand för tunga. Även om det finns väldigt kunniga 20 åringar så brister det ibland i förmågan att se sin egen del i hur andra beter sig. Det har vi alla ibland lite till mans, men jag tycker att mank ju försöka att ändra sig och ta till sig kritik när det kommer. Riktigt illa berör blir jag om en person säger att de vill göra en specifik del i ett grupparbete och sedan intar en position så inte andra kan hänga med. Att sedan gå till andra som inte varit närvarande och säga att man är den enda som gör något. Att dessutom även tala om hur dåliga övriga gruppmedlemmar är. Det ger inte ett gott intryck i mina ögon, i alla fall inte om man läser till socionom.

Därför kom det även fram rykten om vad som blivit sagt vilket ledde till en hetsig diskussion mellan två andra i gruppen. Jag hade gärna deltagit i den diskussionen och ställt vederbörande mot väggen, men jag vet inte om det är värt mödan. Och därför blev det inget.

Hörde två andra från en parallelklass diskutera i korridoren idag. Uppenbarligen en liknande händelse i deras grupp. Någon som säger si om någon till någon annan och denna annan berättar till den som blivit omtalad och som ställer mot väggen bara för att få höra att så har inte någon sagt. Mmm jaha och suck...

Nej till verkliga problem.

En otäck olycka på SSAB förra veckan. Två brända av het ånga. Den ena är fortfarande nedsövd och illa bränd, den andra har det gått bättre för. Men tungt för alla inblandade och ansvariga. Har igår både sett och hört på deras chef att det är tungt för honom. Han behöver en ordentlig lugn stund. Inte nog med det så hände en mindre olycka med ett klämt finger idag på samma ställe.

Vi fick dessutom höra på omvägar att pappan till tre syskon, som varav två har varit klasskamrat till respektive Em och Danne, har dött tidigare här i veckan. Under en operation. Känns inte bra! Han var ungefär i min ålder, och så gammalt är inte det, dessutom är ju deras yngsta barn något år yngre än Nea. Man känner verkligen för familjen.

Här hemma har det även hänt lite mindre olyckor. Em skulle köra över Kiwie till hästarna här hemma och kopplingen på hennes bil rasade. Även om det blir en dyr historia på ett par tusen så, inget ont som inte har något gott med sig. Em sov över här hos oss i flera dagar och det var riktigt trevligt. Innebar att vi även fick upp en ny hage med gemensamma krafter.

Medans den hagen tillverkades körde småpojkarna med crossen och fyrhjulingen. En kompis landade crossen mellan två träd. Rädda för skäll smög gossarna in hos farfar och tog både yxa och såg men hade oturen att bli upptäckt av storasyster Em. Crossen kom tillslut loss men eftersom det vart en del plastskador så vart det vassa kanter. Resultatet vart till slut både cross och fyrhjulingsförbud. Dels för risken att skada sig på vassa kanter och dels för att de kört sönder avgasröret på den sistnämnde. Men det fyrhjulingsförbudet hävdes idag, gossarnas pappa pallade inte trycket "leende". Så nu är det åter tomt i bensindunken, och jag som hade hoppats hinna med att få lite så gräset vart färdigklippt.

Igår var det så dags för nästa missöde. Sonhustru till en vän till familjen fick haveri på sin bil sju - åtta mil härifrån. vart lite rörigt ett tag igår när denna havererade bil skulle hämtas. Eftersom Em var utan bil hade hon lånat min bil, jag i min tur hade lånat bil av ovan nämnd vän och satt på tåget. Vännen behövde både sin bil och hjälp av min kära man. Och hade en önskan att komma iväg tidigt för att slippa bli så sen hem.
Jag behövde besöka livsmedelsaffären för att fylla tomma kylskåpet samt hämta Nea tidigast 18.30. Käre mannen skulle skjutsa yngsta sönerna på friidrotten.
Till slut efter ytterligare ett bilbyte och med hjälp av farfar fick vi ihop det.

Men de båda havererade-bil-hämtarna kom oväntat snabbt hem igen. Det visade sig att när de kom fram till den trasiga bilen fanns varken dragkrok eller dragband kvar i bilen.
Senare visade det sig att sonhustrun hade hjälpt min Em att dra fram hästtransport och då hade dragkrok och band använts. Dragkroken hade hamnat i en annan bil och bandet på gräsmattan.

Nåja trots den sena timmen - spöktimmen - var karlarna hungriga så det var bäst att ge dem lite att äta. Då ringer vännens mobil. Sonhustruns syster sitter hos sonhustrun och väntar på att få komma hem. Systern hade följt med en annan släkting för att hämta sonhustrun tidigare på dagen och lägligt lagt sina bilnycklar i den trasiga bilen!

Nu, återigen är min käre man med och har åkt alla milen igen för att få hem den trasiga bilen. Denna gång med dragkrok och nyinköpt dragband.

Usch ja, måtte det komma en lite lugnare period nu. Det känns att det behövs. Men först .... tentan!