Först lite om senaste händelsen i Norge. Det är hemskt det som hänt. Jag tänker först och främst på den smärta och saknad föräldrar och andra anhöriga och nära måste känna. Och även på den skräck de unga måste känt Från att vara på något spännande och roligt kastas direkt in i något vi andra bara berörs av via en skräckfilm. Varför? Vad är det som gjort och påverkat denna man att bli och göra det han gjort?
Men samtidigt händer liknande saker på andra ställen, i andra länder som vi inte får läsa om, inte ens vetskap om. Till exempel alla små gatubarn i andra länder som skjuts av verkliga poliser nattetid!
Bland annat i sådana här stunder, när världen skakas om och när man tänker på hur andra kan ha det så känner jag en stor tacksamhet. Jag har fem barn, ett barnbarn, en man, ett litet hus, djur, ett jobb och till och med del i ett torp ute i skogen. Jag har det bra och mer än man kan önska sig.
Familjen ger en mycket glädje och minnen som man kan samla på.
Ett minne jag arkiverar är när liten Zavanna hälsade på sist och jag passade på att trimma några av hundarna. Zavanna tittade en stund och pilade sedan iväg. Efter en stund kom hon glad med sax i näven tillsammans med en före detta släthårig Alice - vår gamla jack russeltik. Alice påminner mer om en svart och vit igelkott numer.
Förra sommaren försvann fåren ur hagen första dagen vi hade dem utsläppta. Jag anar att Kiwie - vårt förstfödda egna föl av rasen schettlandsponny och som bara kom så där med storken..eller snarare påskharen.
Jag glömmer väl aldrig när Lalla kom rusandes från stallet med andan i halsen. Jag var helt övertygad om att någon av hästarna gjort sig illa. Men där stod den minsta häst jag någonsin sett brevid mamma Molly.
Emmy hade köpt Molly betäckt något år innan, men något föl kom aldrig. Och Molly hade varit lika rund hela tiden så vi trode inte att det skulle bli något föl.
Kiwie har artat sig till en väldigt tuff och orädd liten schettis som tror hon bestämmer i hagen. Fåren är numer inte längre rädda för hästarna. Nästan så de är för närgångna, enligt hästarna. De till och med kan ligga under någon av de större hästarna och sova.
Inte heller glömmer jag allt roligt och ibland sorgligt vi haft med djuren. Min första hund Ronja följdes snart av Qitte och Roy. Roy var jag tyvärr tvungen sälja vidare. Han blev för stressad av att ha koll på vår växande familj. Men från att suttit fastkjedjad i en källare via ett år i en hundgård kom han till oss. En stor schäferhanne livrädd för koppel och att åka bil som efter att blivit livskamrat till en ensamstående lastbilschauför älskade livet på vägen. Nu är han borta liksom Qitte och Ronja, och Iza som vart Ronjas efterträdare
Iza en mild vit schäfertik som aldrig åt samma foder två dagar efter varandra om det inte var samma amt som vi åt.
Vi hade en granne som retade sig på att vi hade Iza lös på tomten. Hon gick aldrig någonstans utom de första åren strax innan löp. Då smet hon till en annan granne och öppnade deras ytterdörr och släppte ut storpudel "Lulle"!!
När Iza var omkring åtta år och lärt sig alla knep för att undvika att konfronteras med andra okända hundar hade antagligen grannen med släkt tänkt sätta oss i knipa. Grannens systers man tog cykel och stor hanhund och trampade så fort han kunde förbi vår tomt. Iza reste på sig och flyttade sig längre in på gården. Men alla tre hanhundar som då bodde i grannskapet nappade och följde ilsket efter och strax efter deras minst lika ilskna hussar!! Något som vi skrattar gott åt ännu - man ska ju inte gräva en grop åt andra!!!
Ett tag hade vi även höns. Bland annat storcoccin tuppen KalleOlsson och hönan Beata. KalleOlsson höll stor koll på vilka som kom och hälsade på hos grannens. Hörde han att det kom någon okänd sprang han efter by vägen och ställde sig stor och ståtlig och kollade in besöket.
Med familjen har jag många fina minnen framför allt från Visingsö och Vimmerby. Barnen uppskattade även legoland och jag hoppas ekonomin räcker till ytterligare en resa senare i sommar.
Det är lite jobbigt nu när man studerar och inte har så mycket semester och ekonomi att spendera. Man skulle vilja göra så mycket mer med barnen. De väntar ju inte direkt på att mamma ska bli klar. De växer upp och vandrar vidare till sina egna äventyr.
Snart flyttar Linnea. Hur mycket man än vill behålla henne hemma så kan jag inte kräva det. Hon måste få utvecklas och göra det hon vill. Naturens gång. Men jag är glad att det inte är längre bort än Västerås. Om fem år är pojkarna stora. Hur kan tiden gå så fort?
Just detta att barnen hinner bli så stora har gnagt i mig under studietiden. Men samtidigt så är det ju inte säkert man har hunnit och orkat med dem något mer även fast man jobbat.
lördag 30 juli 2011
lördag 16 juli 2011
Lugn förmiddag
på vikariebokningen. Bara två samtal, varav det ena bara var en koll på vem som kom till kvällen.
Men upptäckte att inte allt jag hade lagt in, hade blivit sparat. Nog så irriterande eftersom det krävde en upprepad åtgärd. Fortsätter detta måste jag ju ta itu med det för det krävs ju att man ser hur det redan är planerat.
Snart får jag åka hem, få se vad resten av dagen kan bjuda på.
Men upptäckte att inte allt jag hade lagt in, hade blivit sparat. Nog så irriterande eftersom det krävde en upprepad åtgärd. Fortsätter detta måste jag ju ta itu med det för det krävs ju att man ser hur det redan är planerat.
Snart får jag åka hem, få se vad resten av dagen kan bjuda på.
fredag 15 juli 2011
Att ha djur och anhöriga innebär ett visst mått av smärta
Gårdagens första och hitintills enda cykeltur med Vilsa gick bra hela vägen till farmor och farfar och nästan ända hem.... fem meter hemifrån dök jag på ända i diket!
Vilsa ryckte till i kopplet och jag bromsade...något för mycket med frambromsen vilket resulterade i en saltomotar ner i diket och återigen en mer än öm högerhöft. Så idag har jag linkat på efter bästa förmåga.
Smärta med anhöriga innebär dels att inse att de blir äldre med allt vad det innebär. Den senaste tiden har farfar fått åka med farmor till akuten flera gånger i veckan. Under helgen som var orkade han inte och förmådde inte få henne att förstå att det inte fanns någon mening med att åka till akuten. Alla värden är ju bra. Han ringde efter oss och vi fick åka dit och sitta hos dem en stund, fika, spela kort och prata och sedan var det bra....ända fram till nattkröken då tordes han inte ringa och väcka oss utan skjutsade iväg henne.
Denna vecka har våra barn fått åka över och sysselsätta farmor. Igår ringde hon själv efter mig men som vanligt efter fikapausen var det bra och oron väck.
De tre senaste dagarna känns det som jag har ringt distriktan i samma omfattning som farmor velat till akuten men nu har vi kanske fått ordning på medicinen och de får i dospåsar från och med nästa vecka. Något som jag ville redan tidigt i vintrast när jag såg att hon inte tog penicillin som hon skulle. Då ville inte läkarna ordinera detta men nu har även distriktorna märkt hur fort det går med farmor.
Förra vintern pratade Nea om att farmor var jobbig och frågade mycket lika om och om igen. Men vi tog det som att samtalsämnena tröt eftersom hon går hemma mycket själv. Men nu, det senaste halvåret har vi märkt mer och mer. Det smärtar och vi har nog gråtit alla över det som sker. Farmor har hitintills varit en toppenmänniska och hon borde få flera år till för hon är inte så gammal.
Samtidigt har jag funderat över hur det kommer att drabba min sambo och våra barn, men tyvärr är det väl inget att göra åt. Bara att hänga med. Barnen kopplar väl inte än att de kan drabbas själva men vilka tankar brottas min sambo med? Han har ju även upplevt sin mormor insjukna.
Ja usch, jag försöker att slå bort tankarna och ta en dag och en sak i taget. Nu gäller det att få tillvaron så bra som möjligt för både farmor och farfar. Att få farmor att komma ihåg att det är roligt att åka till dagvården och inte få ångest över hur hon upplever tillvaron. Det smärtar att veta att det kommer att bli värre och att inte kunna förbereda farfar på det eftersom jag tror att vi måste skydda honom något så när. Han inser ju att det inte blir bättre men han vet nog inte hur det förmodligen kommer att bli.
Vilsa ryckte till i kopplet och jag bromsade...något för mycket med frambromsen vilket resulterade i en saltomotar ner i diket och återigen en mer än öm högerhöft. Så idag har jag linkat på efter bästa förmåga.
Smärta med anhöriga innebär dels att inse att de blir äldre med allt vad det innebär. Den senaste tiden har farfar fått åka med farmor till akuten flera gånger i veckan. Under helgen som var orkade han inte och förmådde inte få henne att förstå att det inte fanns någon mening med att åka till akuten. Alla värden är ju bra. Han ringde efter oss och vi fick åka dit och sitta hos dem en stund, fika, spela kort och prata och sedan var det bra....ända fram till nattkröken då tordes han inte ringa och väcka oss utan skjutsade iväg henne.
Denna vecka har våra barn fått åka över och sysselsätta farmor. Igår ringde hon själv efter mig men som vanligt efter fikapausen var det bra och oron väck.
De tre senaste dagarna känns det som jag har ringt distriktan i samma omfattning som farmor velat till akuten men nu har vi kanske fått ordning på medicinen och de får i dospåsar från och med nästa vecka. Något som jag ville redan tidigt i vintrast när jag såg att hon inte tog penicillin som hon skulle. Då ville inte läkarna ordinera detta men nu har även distriktorna märkt hur fort det går med farmor.
Förra vintern pratade Nea om att farmor var jobbig och frågade mycket lika om och om igen. Men vi tog det som att samtalsämnena tröt eftersom hon går hemma mycket själv. Men nu, det senaste halvåret har vi märkt mer och mer. Det smärtar och vi har nog gråtit alla över det som sker. Farmor har hitintills varit en toppenmänniska och hon borde få flera år till för hon är inte så gammal.
Samtidigt har jag funderat över hur det kommer att drabba min sambo och våra barn, men tyvärr är det väl inget att göra åt. Bara att hänga med. Barnen kopplar väl inte än att de kan drabbas själva men vilka tankar brottas min sambo med? Han har ju även upplevt sin mormor insjukna.
Ja usch, jag försöker att slå bort tankarna och ta en dag och en sak i taget. Nu gäller det att få tillvaron så bra som möjligt för både farmor och farfar. Att få farmor att komma ihåg att det är roligt att åka till dagvården och inte få ångest över hur hon upplever tillvaron. Det smärtar att veta att det kommer att bli värre och att inte kunna förbereda farfar på det eftersom jag tror att vi måste skydda honom något så när. Han inser ju att det inte blir bättre men han vet nog inte hur det förmodligen kommer att bli.
Mitt arbete denna sommar
Jag har tidigare i sommar gjort några dagar på mitt "gamla ordinarie" jobb med mellanrum för introveckor och några dagar.
Så i måndags, började jag med att delvis vikariera för en ordinarie enhetschef för att avlasta min chef samtidigt som jag skulle ha hand om vikariebokningen. Det vart rivstart med vikariebokningen och mindre med chefsarbete, men efterhand har jag även smakat på det sistnämnda genom att sortera papper och dela ut ett och annat papper också.
Emellanåt har det känts lite knepigt när man ska ha en annan position inför äldre föredetta arbetskamrater. Det har även dykt upp en hel del funderingar om hur man hanterar vissa frågor och händelser. Liksom hur det kommer att bli de dagar jag ska lämna över till ordinarie enhetschef eftersom vikarieletandet kräver en hel del arbete framför datorn. Men som jag sa till min chef, ser jag att det inte funkar så lämnar jag över en dag och sedan sitter jag där vikariebokningen normalt håller hus.
Så har jag även en fundering över en "dam" som skulle jobba 8 timmar idag men bara försvann redan vid elvatiden och sedan ringde och sa åt en vikarie att jobba längre. Fruktansvärt osnyggt gjort av fast personal. Vad ger det för intryck till de yngre tjejerna som jobbar som sommarvikarier och framför allt de yngsta - solstrålarna. Fick det intrycket att det dessutom är ett förhållandevis normalt beteende annars skulle man ju även kunna ta det som ett test av mig som ny.
Nå, nästa vecka är det nya utmaningar och drabbningar och jag tycker att det gått bättre än förväntat Det smått roligaste var nog ändå att chefen fick smaka på vikariebokningen under en dag när jag var ledig under gårdagen. Hon konstaterade att det var rätt mycket att göra. Bra med lite insyn. Och så är det lite skönt att få slippa gamla jobbet, man ahr liksom glidit ifrån dem, det har uppstått en spricka emellan!!
Så i måndags, började jag med att delvis vikariera för en ordinarie enhetschef för att avlasta min chef samtidigt som jag skulle ha hand om vikariebokningen. Det vart rivstart med vikariebokningen och mindre med chefsarbete, men efterhand har jag även smakat på det sistnämnda genom att sortera papper och dela ut ett och annat papper också.
Emellanåt har det känts lite knepigt när man ska ha en annan position inför äldre föredetta arbetskamrater. Det har även dykt upp en hel del funderingar om hur man hanterar vissa frågor och händelser. Liksom hur det kommer att bli de dagar jag ska lämna över till ordinarie enhetschef eftersom vikarieletandet kräver en hel del arbete framför datorn. Men som jag sa till min chef, ser jag att det inte funkar så lämnar jag över en dag och sedan sitter jag där vikariebokningen normalt håller hus.
Så har jag även en fundering över en "dam" som skulle jobba 8 timmar idag men bara försvann redan vid elvatiden och sedan ringde och sa åt en vikarie att jobba längre. Fruktansvärt osnyggt gjort av fast personal. Vad ger det för intryck till de yngre tjejerna som jobbar som sommarvikarier och framför allt de yngsta - solstrålarna. Fick det intrycket att det dessutom är ett förhållandevis normalt beteende annars skulle man ju även kunna ta det som ett test av mig som ny.
Nå, nästa vecka är det nya utmaningar och drabbningar och jag tycker att det gått bättre än förväntat Det smått roligaste var nog ändå att chefen fick smaka på vikariebokningen under en dag när jag var ledig under gårdagen. Hon konstaterade att det var rätt mycket att göra. Bra med lite insyn. Och så är det lite skönt att få slippa gamla jobbet, man ahr liksom glidit ifrån dem, det har uppstått en spricka emellan!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
