det gör i alla fall jag...
alldeles för mycket oförklarligt har hänt genom åren,
senast idag fick min sambo och en av 7 åringarna se hur två kökslådor, skilda från varandra öppnade sig och stängde sig helt av sig själva!
För att de ska öppna sig krävs att man tar i och drar, skjuta igen sig gör de själva om man först ger dem en putt, inte annars!
När vi var alldeles nyinflyttade här och familjen sitter och äter frukost en morgon är jag är på jobbet, vänder sig plötsligt en av 7 åringarna mot dörren till deras rum och säger "hej", min sambo tittar till i tron att någon kommit altanvägen............men inget eller ingen synlig för honom finns där! 7-åringen var då nyligen fyllda 5 år.
Helt nyligen sent en kväll när min sambo var uppe själv och vi andra i familjen för länge sedan somnat, hade han varit ner och stängt pannan och släckt i garage och rum, när han kommer upp till källardörren och stannar till för att öppna den, hör han steg efter sig i trappen och vänder sig om..............ingen där!
13 åringen säger sig också upplevt något liknande, när han berättade detta.
Innan vi flyttade in, renoverade och gjorde vi om köket och då hade vi hjälp av bekanta, en av dem säger att han vid flertalet gånger sett en äldre dam,
vid ett tillfälle när min pappa var här och hjälpte oss och han och jag satt och fikade i renoveringsobjektet "köket", kände vi en kall vindpust som kom från hallen, den var så pass att mitt hår fladdrade, jag satt med ansiktet mot hallen, pappa med ryggen emot och han vänder sig om och tittar
sedan tittade vi på varandra men ingen sa något, men eftersom han vände sig om kan det inte ha varit inbillning.
Inga dörrar ut eller till källaren var öppna!!! Och jag har aldrig senare (hitintills) känt någon mer vindpust inomhus.
Jag var hit en sväng en kväll , med flyttkartonger, när jag bar upp de första kartongerna på vinden kände jag inget men sedan vart det en stigande obehagskänsla för varje kartong jag bar upp till slut var det så uppenbart så de två sista ställde jag in i hallen. Jag upplevde det som att någon på vinden ville vara ifred resten av dagen.
För några veckor sedan var en av våra medhjälpare här och vi kom in på detta ämne och han berättade en liknande historia, där det blivit en stigande uppenbar obehagskänsla just uppe på vinden,
annars är detta en vänligt sinnat hus, atmosfären är snäll och vänlig.........
till skillnad till det föregående huset där alla barnen skilda ifrån varandra berättat ungefär liknande historier och upplevelser, framför allt en stor obehagskänsla utomhus på grusgången, och en känsla av att husets fönster iakttog dem. Jag har haft samma känsla ibland men inget sagt, utan tänkt att jag varit nojig och mörkrädd - men varför har man inte känt så vid stallet på andra sidan byvägen?
22 åringen såg katter eller katt både i stallet och inomhus i trappen till övervåningen, en katt som försvann in i väggen.
13 åringen och en av 7 åringarna, det vill säga 13 åringen var 2 - 3 år då, när hon sent en kväll vaknade och skrek och livrädd pekade mot sovrumsfönstret, en händelse som nästan helt hade fallit i glömska när så en av 7 åringarna, då 4 år gjorde lika, han vart inte lugn förrän vi hängde för ett lakan varje kväll.
Vid två skilda tillfällen hittade jag en häst (vid de olika tillfällena var det inte samma häst men samma box) liggandes i sin box, andats flåsande och inte kontaktbar förrän jag tagit i hästen, då har den sprätt till och rest sig!
Båda gångerna har det varit lika och det var flera år emellan händelserna, och vad som gör det ännu underligare är att först har jag öppnat stalldörren, tänt lyset, sagt "hej hästarna", öppnat boxdörren och klivit in i boxen!!?
Den boxen var omgjord och hade varit gång till två spiltor i begynnelsen fick jag mig berättat senare.
En annan händelse är när en av 22 åringens kaniner, bara något år gammal hittades död en morgon med mat i munnen, iof kanske inget onormalt, men jag tycker att den borde ha känt något på sig och inte dött just knall och fall!
När min nu 18 åring var 5 år och den idag 13 åringen var ganska nyfödd, hade vi varit på eftermiddagspromenad. Jag med hundar och lilltösen i vagnen, sonen på cykel.
När vi närmade oss gården och porten där vi bodde fick han cykla en bit i förväg.
Senare på kvällen när vi sitter vid köksbordet säger han plötsligt och helt oförberett
- mamma, vilka var det som gick med dig idag?
"va, säger jag, det var väl inga som gick med oss idag, vi var ju helt själva", säger jag förvånat,
men sonen hävdar lika envist att han vist det sett att några gått med mig.
Min sambo frågar då honom om han kan tala om hur de såg ut.
- jaadå, det var två mörka personer som gick på varsin sida om mig, och så beskrev han i detalj händelsen när han kommit fram till porten med cykeln och vänt sig om och tittat efter mig som kom 30-40 m efter.
Ett halvår senare, när vi är på väg i bil för att titta på huset vi tänkt flytta till, tjuter sonen i äkta skräck rakt ut att pappa får inte köra över gubben som står på vägen!
Han till och mer grinar och skakar.
Det är bara det att vi andra såg ingen gubbe, vid flera tillfällen efter detta har vi spanat och tittat om sonen kunnat förväxla något annat med en gubbe.................men det finns inget!
I tonåren var jag med om att en stadig tvåvånings säng ruskade hejdlöst vid flertalet tillfällen, först har jag trott att någon annan i familjen försökt väcka mig, men när jag tänt lampan har ingen funnits där - jag bodde eller rättare huserade, då själv i en egen liten stuga på gården, mina föräldrar har sagt att denna stuga ska vara en av de äldsta i byn.
